En ständig besvikelse
Ingen av mina läsare kan väl ändå ha undgått att det är träning och mat som den mesta tiden av min fritid består av? Det är precis så det är, och jag älskar att gymmet och personalen där är som mitt andra hem. Men det är en sak som börjar störa mig nu. Varför kan jag aldrig vara nöjd? Klappa mig själv på axeln och säga, fan vad bra du är Jossi? Det känns som att all den tid jag gör inte är tillräcklig.
Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är jag känner. En ren besvikelse helt enkelt, men varför? Jag försöker reda ut det här, gärna på nätterna när jag ska sova börjar hjärnan att grubbla. Förra veckan fick jag till 7 pass på fem dagar, 5 gympass och 2 cardio i form av powerwalks. Den veckan var jag grymt stolt över mig själv, men idag känns det inte ens hälften så bra. Jag har tränat varje dag den här veckan oxå, kört slut på hela kroppen och jag verkligen känner att det har tagit. Varje pass tar ungefär 1,5-2 timmar, så att spendera 6-8 timmar på gymmet på 4 dagar när man går i skolan, pluggar och jobbar är inte så dåligt ändå. Så VARFÖR är jag missnöjd? Är det för att jag inte har fått till någon cardio? I måndags så tänkte jag ju skita i gymmet, men jag gick dit ändå och fick till ett ben/axel-pass. Ändå så hade jag dåligt samvete över att jag ens tänkte tanken att skita i det. Det är väl bara sjukt?
Jag måste försöka få ordning på det här. Är det någon där ute som känner igen sig i det jag pratar om? Självkänslan bara sjunker, och det irriterar mig så jävla mycket att jag inte förstår VARFÖR. Förändring tar tid, det är jag mer än väl medveten om. Och det är vissa delar på kroppen som jag faktiskt har blivit mer nöjd med än vad jag var innan. Så varför ska en liten liten del av kroppen förstöra alltihop? Varför är jag mer obekväm än någonsin?
Någon vecka ska jag se till att göra cardio mycket mer än vad jag gör annars, och se om det är det som är boven bakom det hela. Jag har ett mål, och dit ska jag nå oavsett vad som krävs. Men det borde väl ändå vara lättare, och roligare om man uppmuntrar sig själv ibland? Ingen är ju perfekt. Jag är säker på att om jag för ett år sedan hade haft kroppen jag har idag, så hade jag varit svinnöjd. Men så är det väl, kraven ökar.
Det här är en liten progress-bild. Jag ser ju att det har hänt något, både på biceps, triceps, bröst och axlar, jag tar mycket mera i vikt och känner mig helt enkelt starkare. Skulle det vara någon annan det gällde så skulle jag tycka att den var jätteduktig, men när det gäller mig själv så funkar det helt enkelt inte. Jag måste inse, att jag också kan!!
Kommentarer
Postat av: Amanda
Jag känner igen mig, fast just nu tränar jag inte alls för att jag varit sjuk och bortrest så det är en annan slags ångest tror jag! :/
Postat av: Linn
jag gick rätt ner mycket i vikt under 2011 och 2012 och gav mig aldrig komplimanger. det har tagit väldigt låång tid, men nu älskar jag mig själv. ger mig komplimanger, klappar på min axel och säger till min kropp att fyfan vad bra den är. försök att inte sätta press på din kropp så bör det komma!
Trackback
